cassée
Snusburkar virvlade på gatan av bilarnas flygande avgaser. Det var den tid då ingen visste hur man skulle bära sig åt.
Hon satt på golvet i sitt rum. Andades in luften städerskan hade andats ut. Blandningen av ciggaretter och rengöringsmedel, som på billiga hotell. La huvudet på sned och bara stirrade på regnbågen som blev bakom glasen i akvariumet. Hon undrade om fiskarna kunde se den de med.
Hon sa: varför kan vi inte åka på din moped tillsammans?
- För att jag har bara en hjälm.
De satt i hennes säng. Skuggan av hennes gardin var formad som ett ansikte i profil. De satte fast rosa post-it lappar på varandra där de skrivit: jag älskar dig. Kanske visste de inte vad kärlek var. Men orden kändes bra i magen.
Och i skelettet.
Hon sa att hon var sugen på att känna hans läppar mot hennes.
Han sa att han var sugen på körsbärsglass.
Snörena på deras skor hoppade lösa under deras mönstrade sulor. Hon hade glömt bort hur man knöt rosetter och han orkade bara knyta en vanlig enkelknut, som alltid gick upp. Hon märkte att sommardammet på vägar av cement är mycket mörkare än på vägar av kullersten. Fast allt var väl mörkare i stockholm.
- Du borde sluta bita på naglarna.
- Varför det?
- Det är inte bra.
- Varför?
- Du är alltid så frågevis.
- Och du är alltid så åsiktsvis!
- Det finns inget som heter åsiktsvis.
- Nehe, men det är vad du är.
- Du är så envis.
Fiskmåsar skriker, blommor slår ut, lampor släcks, broar byggs, vingar slår, telefoner ringer, ljus stöps, penslar stryker, naglar växer, planeter snurrar, kontroller styr, hjärtan slår,
men vad gör man när han ler åt en?
- Varför har du stoppat i hundar och björnar och elefanter och katter i akvariumet?
- Jag gillar det så.
- Vad tror du fiskarna tycker?
- De förstår väl inte, de har inga hjärnor.
- Äsch, det har inte du heller.
- Det är du som är blond!
- Ja, men det är din pappa som är norrman!
Hon tyckte att det var konstigt hur snabbt flera månader kunde gå när varje dag kändes som en evighet.
Hon gick bakom honom. Han höll i hennes båda händer. Hon lät dem bara hänga, så att hon skulle se om han fortfarande höll i. Om det var han som höll henne i handen.
Hon gick i avtrycken från hans vinterkängor. Hennes nätta fötter fyllde bara i halva avtrycken. Då och då tog han ett jättestort kliv bara för att se om hon kunde klara det. Hon fick hoppa mellan fotavtrycken.
Om någon sett deras spår i snön skulle de trott att det bara varit en människa som gått där. Det roade henne. Att de 2 var 1.
Som när en gaffel rispas mot tallriken eller en krita gnisslas mot skoltavlan eller som när hans blick möter din.
- Det gör ont att hångla.
- Gör jag något fel? (en pöl av att vara skräckförslagen, törstig och ledsen)
- Nej, jag har bara ett sår på läppen. Jag höll en ros i munnen, den hade taggar.
Slask. Det är lika fult som det låter. Men när ljuset från gatulamporna träffar slasken på trottoaren blir det en regnbåge på marken, i allt det våta gråa.
Jag kanske behöver glasögon, tänkte hon.
Hon satt på golvet i sitt rum. Andades in luften städerskan hade andats ut. Blandningen av ciggaretter och rengöringsmedel, som på billiga hotell. La huvudet på sned och bara stirrade på regnbågen som blev bakom glasen i akvariumet. Hon undrade om fiskarna kunde se den de med.
Hon sa: varför kan vi inte åka på din moped tillsammans?
- För att jag har bara en hjälm.
De satt i hennes säng. Skuggan av hennes gardin var formad som ett ansikte i profil. De satte fast rosa post-it lappar på varandra där de skrivit: jag älskar dig. Kanske visste de inte vad kärlek var. Men orden kändes bra i magen.
Och i skelettet.
Hon sa att hon var sugen på att känna hans läppar mot hennes.
Han sa att han var sugen på körsbärsglass.
Snörena på deras skor hoppade lösa under deras mönstrade sulor. Hon hade glömt bort hur man knöt rosetter och han orkade bara knyta en vanlig enkelknut, som alltid gick upp. Hon märkte att sommardammet på vägar av cement är mycket mörkare än på vägar av kullersten. Fast allt var väl mörkare i stockholm.
- Du borde sluta bita på naglarna.
- Varför det?
- Det är inte bra.
- Varför?
- Du är alltid så frågevis.
- Och du är alltid så åsiktsvis!
- Det finns inget som heter åsiktsvis.
- Nehe, men det är vad du är.
- Du är så envis.
Fiskmåsar skriker, blommor slår ut, lampor släcks, broar byggs, vingar slår, telefoner ringer, ljus stöps, penslar stryker, naglar växer, planeter snurrar, kontroller styr, hjärtan slår,
men vad gör man när han ler åt en?
- Varför har du stoppat i hundar och björnar och elefanter och katter i akvariumet?
- Jag gillar det så.
- Vad tror du fiskarna tycker?
- De förstår väl inte, de har inga hjärnor.
- Äsch, det har inte du heller.
- Det är du som är blond!
- Ja, men det är din pappa som är norrman!
Hon tyckte att det var konstigt hur snabbt flera månader kunde gå när varje dag kändes som en evighet.
Hon gick bakom honom. Han höll i hennes båda händer. Hon lät dem bara hänga, så att hon skulle se om han fortfarande höll i. Om det var han som höll henne i handen.
Hon gick i avtrycken från hans vinterkängor. Hennes nätta fötter fyllde bara i halva avtrycken. Då och då tog han ett jättestort kliv bara för att se om hon kunde klara det. Hon fick hoppa mellan fotavtrycken.
Om någon sett deras spår i snön skulle de trott att det bara varit en människa som gått där. Det roade henne. Att de 2 var 1.
Som när en gaffel rispas mot tallriken eller en krita gnisslas mot skoltavlan eller som när hans blick möter din.
- Det gör ont att hångla.
- Gör jag något fel? (en pöl av att vara skräckförslagen, törstig och ledsen)
- Nej, jag har bara ett sår på läppen. Jag höll en ros i munnen, den hade taggar.
Slask. Det är lika fult som det låter. Men när ljuset från gatulamporna träffar slasken på trottoaren blir det en regnbåge på marken, i allt det våta gråa.
Jag kanske behöver glasögon, tänkte hon.
among lilies
de byggde inte den här staden för oss, bror
av alla fina ord i världen så vill jag inte skriva ner en enda. då kanske de tas ifrån mig.
