goldenshoes

Den där smaken av första tuggan på en mjuk kola, när du precis har rullat ut den ur det gyllene, alldeles glansiga pappret som prasslat lite mellan dina fingrar och drömmar som alla skimrar av glansig markasit och bärnsten, sandstränder av kondriter.

Det är hans kärlek.

Hon vred sig, där inuti. Knöt sina egna artärer, gjorde rosetter av sina vener, en dubbelknut av hjärtat. Ett nystan av hennes hjärna. Sköra trådar av de flesta, fiskelinor av vissa. Ståltråd genom lungorna.

Hon vred sig, där inuti. Till en melodi av fågeltjut och sprickande glas. Det var hennes stämband som vibrerande pressade fram skrien och glasen var hennes kropp, möjligen först hennes skallben, sedan nyckelbenen, sedan revbenen, sedan knäna och slutligen smalbenen. De krasade som när en sten slår mot glas.

Det vred till, där inuti. Någon som klöste innanför huden, något som rispade mot kinden. Något som slog. Inte i magen, inte så att man tappar luften, utan snarare vid naveln så att det bara gör ont, värken, vrider.

Hon vred sig in och ut. Blundande slets alla tårar ur henne och hennes sammanpressade läppar skakade mot avtrycken från tänderna som skälvde. Trycket låg inte i luften, rasade inte ner över henne, tryckte henne inte mot marken. Utan det tryckte bara alla organ mot kroppens mitt och samtidigt som hon trodde att hon skulle dö så trodde hon att hon flög.

Han sitter på kvällen med ett streckat papper och en penna vid hans nya skrivbord, och skriver. Han försöker att skriva spökhistorier. De handlar alla om en son och en pappa som åker ut i skogen till ett litet trädhus, alldeles öde, sedan kommer han inte längre.

Hon står på kvällen, blickar ut över skogen bredvid huset. Hon står där på balkongen med sinpappa. De fantiserar om att jorden och gräset under och framför dem inte är jord och gräs, utan vatten istället. Inte en skog utan ett hav. De låtsas att huset är en båt och att man kan slänga sig i lianer från trädgrenarna och göra bomben bland vågorna.

Han kan inte riktigt somna. Försöker klura ut spökhistorierna, hur ska han fortsätta. Klockan blir fem på morgonen, han smyger in hos sina föräldrar. Smyger sig upp bredvid hans pappa, drar täcket över sina små ben och lutar huvudet på hans arm. Han måste inte peta på honom, han har redan vaknat.

Hon lägger sig i sängen, pappan sätter sig på kanten. Hon tar fram sina tre kritor och almenackan. Det är en stor kattbild för varje månad. Hennes föräldrar köper den almenackan varje år till henne från jultidningarna alla frusna tonåringar försöker sälja på kvällarna. De har en rutin. Göra rutan för dagen röd, blå eller brun. Röd om de känner någon som har namnsdag den dagen, blå om de inte gör det och brun om det är en släkting som har namnsdag.
Den dagen var blå.

Han kan alltid en skräckhistoria, hans pappa. Han kan dra en när som helst. De handlar om spöken, skogar, öde hus och mörka nätter. Han vet inte riktigt om han hittar på dem där, i sängen, eller om han kan dem sen innan. Om han bara hittar på själv eller om någon berättat dem för honom. Hans pappa somnar om sen, men han ligger vaken. Lyssnar på hans andetag, försöker att andas i hans takt. Hans lungor är så små i jämförelse. Han får hålla andan mellan utandningarna, vänta på att pappans djupa andetag ska ta stopp.

Hon berättade sina minnen för honom. Om hon och hennes pappa, på balkongen, havet, almenackan, drömmarna. Han berättade sin historia för henne.

En gång hade han lyckats skriva en hel spökhistoria. Hans pappa sa att han blev jätterädd av den, han hade inte trott honom.

Hon ljög.
Först för att få ha en ursäkt till att gråta. Sedan för att komma honom närmare.
Han som satte sig på knä när hon grät. Han såg henne i ögonen genom tårarna som låg ivägen som en suddig dimma. Men trots de tårfyllda ögonen kunde hon känna hans svarta pupiller och särskilt hans blåa kristallfärg genomborra hennes. Genomtränga henne. In i nerverna, in mot hjärtat. Pressade det, som något trubbigt och inte som något vasst. Som tryckte kraftig tills hennes hjärta skulle klämmas bakåt mot de hårda ryggkotorna och sprängas.
Och det var bara hans ögon.
Hans händer.
När de greppade hennes, hennes händer som så desperat letade efter henne själv. Då kände hon att hon fann sig själv, för första gången. Hon kände hans puls pumpa i hans tumme i en helt annan takt än hennes egen. Men ändå, ändå var det hennes puls, hennes slag hans hjärta slog. Hon visste det, och kände sitt blod pumpa igen. Hon var i honom, där var hon.
Hans hår.
Hans lugg som alltid la sig på hans långa ögonfransar, som slickades mot hans gropiga panna när han blev svettig av att springa runt. Hans hårstrån som flög i vinden. Flög och påminde henne om att hon ville flyga, det enda hon någonsin hade velat, men då, där, med honom. Ville hon bara stanna. Känna marken ojämn mot hennes sulor, känna träplankorna på bryggan hårda mot hennes ben när hon satt ner, känna det kalla vattnet bli varmt mot hennes tår när hon doppade de där hon satt. För hon flög redan, för första gången, och hon var livrädd. Hon visste ju inte om hon hade några vingar.
Men sedan. Två månader senare, på hans källargolv. Nuddade deras läppar varandra och då.
Hans läppar. Hennes vingar.
Och golvet kändes inte, kändes inte annorlunda än den mjuka madrassen i hans säng. Det var likadant. Lika hårt, lika mjukt. Och lamporna märktes inte. Det var lika ljust, lika mörkt. Och musiken hördes inte. Det var lika högljutt, lika tyst. Det enda som kändes var en kantig smärta av lycka fylla hennes kropp likt en ballong som blir fylld med vatten. Tung, redo att spricka när som helst.
Hon kände hans hjärta dunka  mot hennes nakna rygg. Kände det som en hammare slå in en spik genom huden, och sen, genom ingenting. Som om hon vore tom. Bara luft. Bara spiken som dunkade. Som om hon vore tom utan honom. Hon kunde inte sova, han kunde inte sova. Inte för att de var rastlösa, inte för att de var nervösa. Utan för att de trodde att de drömde, och vågade inte somna. De visste inte om de ville vakna upp till att det faktiskt var verklighet. Visste inte om allt vore bättre som en dröm, bara som en dröm. Något som skulle kunna blekna. Nu, nu skulle det aldrig kunna försvinna. De skulle aldrig få det ogjort. Nu, kunde de inte ångra. Ville de vakna upp till det? Men skulle de överleva om de vaknade upp och det bara hade varit en dröm?
Hon visste inte ens om hon levde längre. Eller om hon var död och hamnat i himmelriket. Eller helvetet.
Han grät, två dagar senare. För att han inte hade svaren på några av frågorna i hans huvud. För att han var osäker och rädd. Rädd för att förlora det dyrbaraste han hade. Som om hon vore ett diamanthalsband som låg i en ask, som han inte vågade bära. Hon ville springa därifrån. Slita sig ur hans famn och springa, spotta tills allt hans saliv var ur henne. Men hon höll honom bara hårdare och de föll. Föll i varandra. Torkade tårarna. Rädslan blev mild, den var ensam nu, mindre. Osäkerheten blev mjuk, övervinnlig.
De föll ner på gräset. Lät de kvällsblöta grässtråna göra fläckar på deras kläder. De såg två stjärnor falla. Hade aldrig varit så kära. Hon kunde inte skiljas från honom, men var tvungen när
klockan blivit alldeles för mycket, och när de släppte händerna och inte längre såg varandra kunde hon bara blunda och där var han, och hans mycket större händer kändes fortfarande lindade runt hennes fingrar. Fast vad det var hon kände inuti sig visste hon inte, hon visste inte vad det var. Hur det kunde kännas sådär.Den veckan kände hon inte vattnet rinna på tungan, genom halsen, när hon svalde det. Kände inte handtagen på varje dörr hon öppnade och kände inte hur andfådd hon var när hon cyklade.
Hon kände bara något gro i henne. Något lyftas. Något lagas och något rivas upp. Något stort som täckte allt annat. Som blockerade allt annat.
Och varje gång hon såg honom igen pirrade det.
Men hans blick var inte densamma längre, den längtade inte lika mycket. Längtade inte efter att vara hennes, nu när han var det. Men de längtade till varandra, till att vara med varandra, och kanske räckte det. Kanske var det därför hon stannade. Kanske var det därför hon svarade tillbaka när han sa jag älskar dig. Trots att det tog henne timmar. Där han satt mitt emot henne och stirrade in i hennes ögon med en våg som sköljde över henne varje gång han blinkade, det var värt det.
Hon förvånades över hur hon kunde artikulera fram orden sådär. Hur klara de kunde låta när de var så grumligt smutsiga, täckta med dy. Framgrävda ur hennes djupaste jord, hennes allra stenigaste jord. Lika kantig som lyckan och kärleken som svävade runt inom henne.
Hon sa det igen.
Jag älskar dig med.

tiden tickar iväg, men vart?

Ingen har någonsin påstått att livet är lätt, jag tog det väl för givet ändå.

Dumma jag.

Och jag är rädd att jag ska snöa bort när vintern kommer. Då jag redan blåst bort och hösten inte ens är här.

Jag är inte den som i slutet får någon.